Superswede (2017)

Jag vill inleda med totalt naken ärlighet. När jag parkerade mig i biosalongens väl använda fåtölj kände jag mig vilsen, obildad och taffligt oförberedd. Att vi i långa Svea hade ännu en folkhjälte, vid namn Ronnie Peterson, hade gått mig helt förbi. Förvisso har min klena fysik aldrig lockats av varken idrott eller en hälsosam livsstil, men någonstans mellan all snabbmat, filmgluttande och spelmaraton borde jag kunnat klämma in lite om Peterson: The Superswede. Nu har har dock betydligt mer kött på mina taniga ben.

Ronnie Peterson är Sveriges mest framgångsrika Formel 1-förare genom alla tider. En naturbegåvning på racingbanan som tyvärr orsakade en smärre landstragedi efter att ha gått sitt öde till mötes på det mest tragiska av vis. 1978 krashade Peterson brutalt på racingbanan och avled senare på sjukhus och racingvärlden miste ännu en ikon. Superswede är likadelar en biografi, kärleksbrev och en förvaltning av det sportsliga och personliga arv Peterson lämnade efter sig.

Dokumentären lyckas faktiskt att få mig, vars enda formel-1 bedrift är att ha sett Ron Howards Rush två gånger på en dag, investerad i en idrott som är skräddarsydd för adrenalinjunkies och tokstollar. Racingvärlden är en bra bit från min egen, men Petersons underdog-historia når fram. Jansson-Schweizer lyfter Petersons älskvärda personlighet och hela filmens 88 min är något av ett vackert kärleksbrev till en, måhända, lite bortglömd gigant. Hyllningarna från racing-kollegor och vänner regnar över oss - men allra bäst är dokumentären när den skrapar på ytan.

Spana gärna in årets bästa svenska filmer 2017 - en sammanställning med filmtips.

Tyvärr håller Jansson-Schweizer ytan intakt lite för länge. Superswede är som starkast när den försöker ge en inblick i 70-talstokarnas drivkrafter och inställningar. Hur ser den inre monologen ut när en idrottsman väljer att sätta sig i en 300km/t dödsmaskin, där sannolikheten för dödsfall och rejäla olyckor är hög? Denna yta lämnas dessvärre oskrapad för ofta, och det är synd. En djupdykning av detta slag hade kunnat bidra med ökad förståelse och ännu mer sympati för de älskvärda adrenalin-dårarna.

Superswede beskriver ett ganska beskymmerslöst 70-tal där riskerna med Formel 1-sporten är tragikomiskt höga, men personligen saknar jag en gnutta balans. Hyllningskören till Peterson är utan tvivel vacker, men precis som många biografier utelämnas medaljens baksida. Förvisso, Peterson kanske faktiskt var detta oskyldiga helgon som Superswede skildrar, men som filmupplevelse kan jag sakna en gnutta svärta.

Sammantaget bör du ändå pallra dig till din lokala biograf och se Superswede. Dokumentären sätter en kraftig spotlight på en legend som jag faktiskt inte kände till alls. Styrkorna i denna dokumentär kör med enkelhet om svagheterna.