The Accountant

Christian Wolff (Ben Affleck) var en annorlunda pojke redan från barnsben. Wolff besitter nämligen en nästintill övermänsklig förmåga att tala och tolka matematikens språk - men det sociala flyter inte på lika problemfritt. Han får diagnosen högfungerande autism. I vuxen ålder fortsätter Wolff att vrida ut och in på siffror och tal. Passande nog startar han en revisionsbyrå, en verksamhet som vid en första anblick kan tyckas anonym och anspråkslös, men skrapar du på den gråa fasaden finner du mängder av oväntade lager. Vår till synes stoiska revisor besitter otaliga mängder av talanger av en ytterst våldsam natur.

I en helt annan del av landet möter vi utredaren Ray King (J.K Simmons). King har ett kliande huvudbry - ett mysterium som gnager inuti honom. En kostymprydd herre, en revisor, figurerar nämligen titt som tätt i olika kriminella sammanhang. Revisorn skymtas världen över när han socialiserar sig med världens mäktigaste, kriminella män och King är i akut behov av förstärkning för att knäcka den här nöten. Analytikern Marybeth Medina (Cynthia Addai-Robinson) kallas in till utredningen och sätter genast sina vetgiriga tänder i fallet. Vem är egentligen denna mystiska revisor?

O'Connor siktar högt med The Accountant. Han vill berätta en relativt simpel historia med en invecklad berättarteknik. Berättandet är ickelinjärt och tidshoppen frekventa. Dessvärre spretar det åt alla möjliga håll och kanter. Unden den första halvtimmen är denna approach spännande, och pockar på min nyfikenhet men desto mer intrigen tätnar är det smärtsamt tydligt att O'Connor inte är säker på vilken historia som ska stå i centrum.

Slutresultatet är en filmupplevelse som stapplar, och som tycks göra sporadiska nedslag på helt slumpmässiga delar av berättelsen. Det finns en hel del fängslande hållplatser på resan - men vägen dit är onödigt rörig och framför allt spretig. När eftertexterna rullar ner för bioduken lyser denna spretighet som allra tydligast: vad har jag sett? En sammansvetsad film eller en drös lösryckta scener suktandes efter klister att hålla ihop dem? Dessvärre passar det sistnämnda påståendet bäst in på The Accountant.

En brännpunkt O'Connor helt utelämnar är huvudpersonens komplexitet. Jag är väl medveten om att mystiken kring vår revisor är en central del av vad O'Connor siktar på, men att helt lämna mig som publik i mörkret gällande hans drivkrafter är varken mystiskt eller speciellt spännande. Men jag förstår O'Connors intention. Regissören vill inte skriva sin publik på näsan, men jag behöver någon, om än minimal, köttbit på benen för att investera mig i karaktären och filmen.

Dock är det inte bara jämmer och gnäll från min sida. Insatserna från skådespelarna håller klart godkänd nivå utan att för den delen vara något häpnadsväckande eller banbrytande. Affleck visar än en gång varför han kravlade sig ur fiasko-diket och Jon Bernthal är sedvanligt charmig, med en särskild glimt i sina mörka ögon. Anna Kendrick fortsätter att vara ett riktigt charmant energi-knippe och Addai-Robinson gör en gedigen insats. Även actionscenerna håller en klart godkänd nivå.

Men tyvärr, The Accountant lyckas inte ta sig förbi mållinjen. O'Connor ställer in sitt kikarsikte på tok för många mål och missar tyvärr de flesta. Skådespelarinsatserna är sevärda och när historian stundtals får medvind och finner fotfäste är det utan tvivel underhållande - dessvärre är detta en försvinnande minoritet av filmens totala speltid.

Bäst: Skådespelarnas gedigna insatser och att historian stundtals lyckas engagera.

Sämst: Spretar i alla möjliga riktningar och vår huvudperson förblir ett ointressant mysterium.