Recension: The Bikeriders (2024) – lysande om bikerkulturens hjärta
Smaskigt frosseri i svett, motorolja och stjärnglans
Slå dig ner i sidovagnen och spänn fast hjälmen när Jeff Nichols nu tar med oss på en nostalgisk och omvälvande knutteresa genom Chicagos föränderliga 60- och 70-tal.
Inspirerad av fotografen Danny Lyons fotosamling The Bikeriders från 1968, då han fick chansen att följa med ett mc-gäng i deras kringflackande vardag kommer nu en filmatisering med samma namn. Regissören Jeff Nichols som tidigare, på framgångsrikt manér, jobbat på en mindre, mer intim skala med filmer som Mud och Take Shelter trycker nu bokstavligt talat gasen i botten och levererar både en frejdig och vemodig inblick i en väldigt specifik skara av människor, mc-knuttarna.
”The Bikeriders fungerar som en underbar tidskapsel”
Berättelsen tar sitt språng från Kathy (Jodie Comer) som i efterhand blir intervjuad av en journalist (Mike Faist) om hur hon i mitten av 60-talet kom i kontakt med mc-gänget ”The Vandals” efter att ha fallit huvudstupa kär i den rebelliska och sexigt mystiska medlemmen Benny (Austin Butler). Där redogör hon för den högst besynnerliga och unika värld hon själv kom att bli del av, där känslan av frihet premierades och brödraskap var mer än bara ett ord.
Men inget gäng är fulländat utan en ledare och i ”The Vandals” heter denna förgrundsfigur och ständigt lysande ledstjärna Johnny, spelad av en sedvanligt rosslig Tom Hardy med den bredaste av ”Chicäägo-dialekter”. Vid sin sida har han ett levnadsglatt och högt oortodoxt rövarband, som med varsitt säreget smeknamn och oansat skägg obrytt förgyller vardagen med blöta barkvällar och vänskapliga gyttjeslagsmål som om det vore det enda självklara sättet att leva på.
”The Bikeriders” fungerar som en underbar tidskapsel där vi får ynnesten att glimta in i 60-talets ”bikerkultur”, en tid innan ordet hunnit bli associerat med våld och organiserad brottslighet som det i dag ofta förknippas med. Det är med en stor dos romantik och nostalgiskt skimmer som Nichols ramar in den gemenskap och frihetskänsla som vinden i det fladdrande håret medförde till våra gäng, tillika familjemedlemmar.
Men som vi alla vet och som våra läderbärande knuttar snart kommer bli varse kan inget som är bra vara för evigt.
Tom Hardy i toppform
Det är ingen vågad gissning att tro att Martin Scorsese och framför allt Goodfellas varit en stor inspirationskälla för filmen. Allt ifrån ett svängigt 60-talssoundtrack med bland andra The Rolling Stones och Cream, underhållande sidokaraktärer (däribland Michael Shannon och Norman Reedus), och kanske mest avgörande hur berättelsen slår ner i en ”Golden Age” precis innan allt kom att falla sönder. En tid där öl snart kommer att bytas ut mot knark, knognävar mot vapen och brödraskap mot rivalitet, och där våra tre huvudkaraktärer får första parkett till att uppleva dess metamorfos.
Detta paradigmskifte, där den nya erans västar är befläckade av blod från Vietnamkriget snarare än motorolja och ölstänk, ger filmens annars väldigt lekfulla ton en välbehövlig tyngd och större kontext.
Trots en underlägsen skärmtid är det Tom Hardy som ankrar filmen och agerar både dess hjärta och samvete. Det är främst genom honom vi får erfara den föränderliga tid filmen vill tackla och min kanske främsta kritik mot filmen ligger i att Butler och Comer, ska sägas på grund av deras karaktärer snarare än skådespelarinsatser, så tydligt falnar i jämförelse.
”The Bikeriders” har svensk biopremiär 23 augusti. Utforska fler recensioner på Filmtopp.se.