The Dark Tower (2017)

Att göra film av Stephen Kings  romansvit "The Dark Tower" är någonting som enbart en inbiten masochist skulle våga sig på. Nikolaj Arcel, manusförfattaren till bland annat "Män som hatar kvinnor" (2009), är mannen bakom rodret. Ett roder som innebär att förenkla en totalt 4,250 sidor lång mytologi utan att fördumma grundmaterialet för de inbitna fansen. Med sig på det stormiga havet har han en tung besättning med stjärnskådespelare som Idris Elba och Matthew McConaughey och långfilmsdebutanten Tom Taylor.

EXKLUSIV INTERVJU: Stephen King om "The Dark Tower"

"The Dark Tower" tar avstamp i den unga studenten Jake Chambers (Taylor) och hans bisarra visioner om en värld bortom vår. Han kastas mellan insikten om att hans drömmar och syner är verkliga, sitt tvivel och anklagelserna för galenskap som kommer från hans omvärld.

Någonstans, menar Jake, finns ett mörkt torn. Ett torn som är absolut nödvändigt för vårt universums fortlevnad. Men någon, mannen i svart (McConaughey), är ute efter att förstöra det. Men som bokläsarna redan vet, följer revolvermannen (Elba) tätt efter för att stoppa honom. Mitt i denna monumentala batalj hamnar av någon anledning just Jake.

Jag har av en slump nyligen börjat läsa The Dark Tower-böckerna och kommit ungefär halvvägs. Att få se Stephen Kings härligt förunderliga sci-fi-och fantasy-universum gestaltas på vita duken var därför lite av en skräckblandad förtjusning. Till min glädje finns det mycket som fungerar. Framförallt revolvermannen och mannen i svart, som båda – med mörka besvärjelser och dundersnygga skyttfärdigheter – känns sådär lågmält rysliga som de målas upp i böckerna. Castingen är utmärkt.

Tonen i filmen svajar lite, men hålls som den bör, befriande dämpad och western-artad. Trots filmens allvar och grandiosa skala är det förvånansvärt jordnära, och förvånansvärt lyckad är också humorn. För givetvis finns en del comic relief i en blockbuster som denna, men här används den bara precis när den ska och är dessutom träffsäker.

Tyvärr är det också mycket som görs mindre träffsäkert och det första snedsteget är förstås filmens längd. Med en speltid på en och en halv timme är det svårt att lägga grunden och djupet för en serie som egentligen borde vara i Sagan om Ringens-skala, om inte större. Det blir förenklingar på förenklingar på förenklingar – några begripliga och andra mindre så. Jakes backstory, resa och personlighet lämnar mycket att önska och världen känns inte så påfrestande och rå som jag hade hoppats på. Lägg därtill dit styltig dialog, bristfälliga scenarier och tveksamma visuella drag och du har en film som är långt ifrån oklanderlig.

Med det sagt finns det dock en hel del genuint underhållande stunder och ska vi vara helt ärliga så är inte den första boken något litterärt mästerverk heller. Låt oss be en kollektiv bön för längre uppföljare med mer högupplöst komplexitet och känsla för världsbyggande, för det förtjänar "The Dark Tower" och då kan det bli riktigt bra. Vi har trots allt fått en okej start.