Recension: The Eternal Daughter (2022)
Mor och dotter konfronterar hemligheter på hotell
Regissören Joanna Hogg utforskar sorg, familjerelationer och hemligheter i sitt kusliga hotelldrama "The Eternal Daughter". Tilda Swinton spelar både huvudrollen och birollen det mörka gamla hotellet med många hemligheter.
En filmskapare och hennes mamma åker en dag till ett gammalt hotell mitt ute i den brittiska landsbygden. Hotellet är en mörk gammal byggnad där golvet knarrar och alla fönster får kämpa hårt mot den hårda vinden. Dessutom verkar det som att mamma och dotter är hotellets enda gäster. Men det är inte det som är det mest besvärliga eller jobbiga för de båda. Hotellet har nämligen många hemligheter som dottern desperat försöker få reda på.
Under besöket försöker den filmskapande dottern få sin mamma att berätta om hotellet, som hon bodde i som barn. Men det är inte bara hotellet och dess mörka hemligheter som dottern försöker gräva i. Hon försöker även gräva i deras egna hemligheter, bakgrund och relation. Den stora frågan är om dottern verkligen vill konfrontera alla hemligheter och saker som hon försökt lägga bakom sig.
Film med Kubrick-vibbar men inte så mycket mer
Att se loggan för produktionsbolaget A24 innan en film brukar nästan alltid betyda att det är något speciellt som väntar, ofta något bra också. En symbol som länge stått för högklassiga filmer. Därför är det inte annat än en stor besvikelse när samma symbol dyker upp innan en så intetsägande film som The Eternal Daughter faktiskt är. Att åtminstone två personer lämnade filmfestivalens pressvisning en bra bit innan eftertexterna säger en hel del om filmen. Jag ska motvilligt erkänna att solen utanför salongen faktiskt länge lockade en hel del.
Filmen känns inledningsvis lovande och det känns länge som att den bygger upp för något alldeles speciellt. Filmens kusliga Kubrick-vibbar ger både ett obehag och spänning. Känslan av att det är något som inte står rätt till ökar för varje liten detalj som kameran fastnar vid. Varje gång det gammla hotellet knarrar är man beredd på att det snart kommer att hända något. Men varje gång när man tror att något överraskande eller skrämmande är på väg att hända så avslutas scenen. Antiklimax på antiklimax. Ett ord som egentligen kan sammanfatta hela filmen. Den bygger upp för mycket, men inget händer.
Långt ifrån tillräckligt intressant
Istället blir det en brutalt långsam berättelse som mer än en gång förvirrar och lämnar en undrande. Ett genomgående fint foto och den Kubrickliknande-känslan gör att filmen inte är helt ogenomlidlig. Dessutom gör Tilda Swinton en rätt bra insats som både mor och dotter, även om det känns lite märkligt. Någonstans finns det någon någorlunda intressant berättelse om sorg, mor- och dotterrelationer och förlust. Men det är långt ifrån tillräckligt intressant eller gripande för att det ska vara en film som får folk att faktiskt stanna kvar i stolarna hela filmen. En film som känns bra mycket längre än nittio minuter...
"The Eternal Daughter" är ett lysande exempel där filmens trailer är bra mycket bättre än vad filmen faktiskt är. Trailern visar en spännande och kuslig film som griper tag i tittaren och vägrar släppa taget. Istället är det ett sömnpiller som bygger upp till ingenting och som aldrig riktigt lyckas gripa tag i tittaren, som bekant lämnar innan filmen faktiskt är slut. En stor besvikelse, trots att A24 står bakom produktionen.