The Last Fiction (2018)
Komplicerad berättelse med snygg animering.
Genom en film baserad på det klassiska persiska dramat ”The Shahnameh” kommer den första animerade långfilmen helt gjord i Iran.
Zahak kommer förrädiskt till tronen i kungariket Jamkard i Persien. Samtidigt ska Afaridoun befria folket från mörket och våldet som Zahak beordrat. Men det är inte bara Afaridoun och folkets planer på att störta honom som gnager hos Zahak om natten. Han besöks nämligen av mardrömmar som påminner honom om hans ondskefulla bakgrund och en profetia som säger att en ung man - Afaridoun - ska komma för att stoppa honom.
Som ni kanske hör i den korta beskrivningen av handlingen i The Last Fiction så är det en relativt komplicerad handling. Det kanske inte låter så farligt nu, men när man väl ser den så blir det ibland mer komplicerat att hänga med än under första säsongen av Game of Thrones. Nya karaktärer kommer konstant, karaktärerna åldras på nolltid och filmens handling vänder och vrider sig hela tiden. Stundtals är jag faktiskt inte alls med på vad som händer eller vilka karaktärer vi just nu följer.
Något som jag faktiskt uppskattar och gillar så är det animeringen. Den är snygg, omväxlande och ibland rentav nyskapande. Studion bakom filmen växlar vackert mellan perspektiv, färger och kontraster. Något man också lyckats med är den spännande användningen av skuggor för att gestalta olika bakgrundshistorier.
Även om det ibland kan tyckas vara lite väl många karaktärer så är det inga som saknar en bra historia eller karaktärsutveckling. Alla känns viktiga för filmen och för berättelsen vidare på ett eller annat vis. Dessutom är röstskådespelarna riktigt bra, även om jag inte förstår alls vad de säger.