Recension: The Old Oak (2023) – Inspirerande feel good

Redan på 60-talet började Ken Loach regissera film. Flera uppmärksammade titlar har det blivit sedan dess, bland dem Jag, Daniel Blake (2016), Sorry We Missed You (2019) och genombrottsfilmen ’Kes’ - falken (1969). Nu är han 87 år gammal och aktuell med en sorts lättsam sorti.

I The Old Oak får vi bekanta oss med integrationsutmaningar i en småstad i nordöstra England. En gång i tiden blomstrande av kolgruvorna, nu går stan på knäna. Medan de flesta flyttar därifrån finns det också en grupp flyktingar från Syrien som flyttar dit. Stadsborna är långt ifrån välkomnande och när unga Yara (Ebla Mari) kliver av bussen slänger en alkoholiserad fotbollstok hennes kamera i backen. "Ingen är rasist" men Yaras brorsa blir slagen i skolan och de vuxna ser på dem med hat i blicken.

Nej, inte en god själ så långt ögat kan nå. Förutom pubägaren "TJ" (spelad av Loach-favoriten Dave Turner), som – utöver att fylla på glasen i sin sorgliga stammisskara – har något vänligt över sig. Efter lite om och men öppnas hans trötta ögon för den (kanske inte så) främmande kulturen som knackar på dörren.

Liten film med stort hjärta

The Old Oak är en vänlig liten film med stort hjärta. En del svärta med, absolut, liksom ett övertydligt budskap. Yara och TJ gör sitt bästa för att skapa en sorts sammanhållning i det splittrade samhället på ett vis som faktiskt skulle kunna fungera. "Feel good" är inte riktigt min kopp te, men Loach gör det bra. Och genuint. Med amatörskådespelare som mer eller mindre tycks ha gått från en pub till en annan och roliga ordväxlingar. Det är en inspirerande och upplyftande historia, utan att vara smetig.

Om "The Old Oak" blir Ken Loachs sista film så är det en värdig sorti. Inte hans bästa kanske, men i det stora hela lyckad.