The Pale Horse (säsong 1)
Agatha Christie-deckaren ”The Pale Horse” har blivit småläskig miniserie
Agatha Christie är kanske främst för sina detektivromaner om de fiktiva detektiverna Hercule Poirot och Miss Marple, men adaptionen av hennes ”The Pale Horse” blir till något helt annat när seriens skapare istället lyfter fram de mer ockulta och psykologiska thriller-momenten och lämnar detektivarbetet åt slumpen.
I ett alternativt universum hade The Pale Horse, eller Den gula hästen som boken hette här i Sverige, kunnat adapteras till en helt vanlig deckare – för alla ingredienser för en klassisk Agatha Christie-deckare finns givetvis med där i grunden. Folk dör till höger och vänster, man kan misstänka flera olika på ganska god grund men sedan få allting omkullkastat när en viss ”nyckel”-scen ses tolkas på rätt sätt... det gamla vanliga alltså.
Men. The Pale Horse lyckas faktiskt stå ut i mängden genom att låta både vår huvudkaraktär Mr Easterbrook (Rufus Sewell) och hans nya fru (Kaya Scodelario) implodera rent psykologiskt (av olika anledningar) framför våra ögon, samtidigt som ett mordmysterium utspelar sig i periferin. När en gammal kvinna plötsligt dör och råkar ha en lista av namn i sin sko, som givetvis hittas av polisen, där Mr Easterbrooks är ett av dem – det sista namnet på listan för att vara exakt.
Efter att de olika personerna, vars namn fanns med på listan, börjar dö av vad som verkar vara ”naturliga orsaker” en efter en... så är det kanske inte så konstigt att Mr Easterbrook blir en aning orolig över detta. Hans självbevarelsedrift och vilja att överleva tar över och ”detektiv-momenten” i serien handlar alltså framför allt om hur han försöker förstå vem som är ute efter honom – och huruvida det kan vara ett gäng häxor som gjort någon form av förbannelse över namnen på listan. Samtidigt misstänker hans fru honom för att ha varit otrogen, hon som själv precis ersatt hans tidigare fru som dog under ”mystiska” omständigheter tänker inte låta sig trampas på.
Serien är på det stora hela väldigt välgjord, med ett genomgående fint skådespel och man har även fått till ett snyggt foto som passar bra ihop med serien som är tänkt att utspela sig under 1960-talet, i Storbritannien. Det finns däremot inget som verkligen står ut i storyn, som med tanke på att den enbart sträcker sig över två avsnitt inte riktigt hinner fördjupa sig i sina karaktärer... utan det blir på det stora hela en ganska ytlig historia, men ett fullgott tidsfördriv som lär uppskattas av de flesta Agatha Christie-fansen.
För fler tips, se vår lista på årets bästa serier!