Recension: The Penguin Lessons (2025) – ”Kittlar fint på känselnerven"

The Penguin Lessons (2025) är en brittisk dramakomedi som baseras på memoaren Penguin Lessons (2015) av den brittiska författaren Tom Michell, med ett manus av Jeff Pope och regi av den tvåfaldigt Oscarsnominerade regissören Peter Cattaneo. 

Perfekt kompott älskvärda karaktärer

The Penguin Lessons baseras på en verklig historia som utspelar sig i Argentina 1976, under den tidigare delen av ”det smutsiga kriget”. När den cyniske engelskläraren Tom (Steve Coogan) anländer till den argentinska internatskolan förbiser han den förtryckande militärdiktatur som råder utanför skolans murar. Rektor Buckle (Jonathan Pryce) har nu gett Tom uppgiften att undervisa propra, 14-åriga pojkar och han märker snabbt att de har en lång väg att gå. För att komma bort från det överväldigande första intrycket åker Tom på en kort resa till Uruguay men kommer motvilligt tillbaka till jobbet – med en pingvin som ska ändra på allt.

Steve Coogan kliver in rollen som den lite bittra Tom på ett fantastiskt sätt. Han bjuder på en rörande karaktärsutveckling och han påminner så starkt om den där läraren som man som tonåring inte respekterar, men vars betydelse man inser i efterhand. Tom har till en början en härlig, bitter medelålders-sarkasm som är otroligt välskriven och lyfter sig när den sätts ihop av kompotten av alla älskvärda karaktärer.

Den svenska komikern och skådespelaren Björn Gustafsson spelar rollen som den finska naturvetenskapsläraren Tapio. Gustafsson gör en komisk prestation där engelskan härligt spricker i någon svenskfinsk brytning och hans karaktär är ett hopplöst original som bjuder på mycket humor, och det känns som hela hans funktion i filmen – men han gör det förväntade och han gör det bra!

Men den karaktär som glänser allra mest i The Penguin Lessons är helt klart städerskan Maria, som spelas av Vivian El Jaber. Hon spelar en gammal argentinsk tant som över åren fått tjockt skinn på näsan och hon har en humor som går genom bioduken. Men hon är mer än bara en stereotyp som bjuder på skratt – Maria och hennes barnbarn blir även dem på skolan som vågar motsätta sig den diktatur som ingen vågar prata om.

Toms illaluktande fågel öppnar upp för en varm och härlig vänskap med Maria men det blir också en viktig icebreaker för den verklighet hon och hennes familj tvingas leva i.

Budskapet smyger sig på en 

Cattaneo har gjort ett mycket välarbetat jobb att fånga 70-talet på ett trovärdigt sätt, utan att det känns för nostalgiskt påklistrat eller kitschigt och det öppnar även upp för ett skönt estetiskt foto. Man har även lyckats väl med att få till en mix av komedi och dramatik som gör att budskapet nästan smyger sig på en, slår rot och kittlar fint på känselnerven.

I en av scenerna säger Tom ”I am happy that I am sad” och det må vara en väldigt banal klyscha, men ser man till den medelåldersman som upplever dessa typer av insikter om sitt eget känsloliv så kan man inte undgå att det värmer.

Filmen rör sig egentligen aldrig på ett djupare plan när det kommer till den politiska historien, utan det är mer berättat hur karaktärerna som individer förhåller sig till militärens tillfångatagande av oskyldiga motståndare. Visserligen hade man kunnat inkorporera mer av detta men historiens narrativ och budskap – att aldrig bli så avtrubbad att man glömmer vad man brinner för, täcker trots starkt upp för detta. Tom visar att när man räddar någon annan, så räddar man även en del av sig själv, och hela filmen lämnar en med en fin och viktig eftertanke.

”The Penguin Lessons” (2025) har en blandning av älskvärda karaktärer där både Steve Coogan och Björn Gustafsson bjuder på mycket skratt men Vivian El Jaber stjäl showen från dem och ger oss nyckeln till en historia som lämnar en eftertänksam och rörd. 

”The Penguin Lessons” (2025) har smygpremiär på bio onsdag 16 april och officiell biopremiär fredag 18 april.