The Post (2018)

1965 dokumenterar militäranalytikern Danny Ellsberg den amerikanska arméns olika strategier under Vietnamkriget. Och mycket av det som skrevs mörkläggs av den amerikanska regeringen för att mängden felbeslut inte ska nå USA:s befolkning. När Ellsberg 1971 väljer att tipsa tidningen The Washington Post om dokumenten (kallade The Pentagon Papers), måste publicisten och chefredaktören Kay Graham (Meryl Streep) fatta beslut om att offentliggöra dem eller se till att de inte når allmänheten. Antingen publicerar hon dokumenten och blir en hjälte för allmänheten och yttrandefriheten, eller så slopar hon dem och kliar Nixons rygg.

Nyheten att dokumenten finns därute försätter Graham i enorm press. Hon måste agera och det snart. Men, vad väljer hon?

Steven Spielbergs senaste verk är ett ovanligt fartfyllt drama, som påminner mig om hur spännande genren kan vara utan att kliva över tröskeln till thriller – även om The Post är ett gränsfall. Bob Odenkirk spelar redaktören Ben Bagdikian, en nyckelspelare i handlingen. Runt honom har historien mest nerv. Det är Bagdikian som jagar källor och möter upp hårt bevakade kontakter för att redaktionen ska nå ett genombrott.

Liz Hannah och Josh Singer har skrivit filmen och förtjänar varsin stor eloge. De sorterar ut precis tillräckligt av den knepiga historien och den vansinnigt stora dokumentationen amerikansk myndighet försökte mörklägga, för att vi tittare ska hänga med men fortfarande hålla oss undrandes kring utfallet. Författarparet lyckas även hålla berättelsen relevant ur ett feministiskt perspektiv, där de lägger vikt på hur män såg (och än idag ser) på kvinnor med makt. Detta görs välbalanserat – de visar felet med orättvisor emellan könsrollerna, men det färger inte av sig och blir vad filmen främst handlar om.

Den viktigaste poängen jag tar med mig från The Post är min fördjupade förståelse för hur viktig yttrandefriheten var och är. Att vi utan den varken kan lita på media eller myndigheter. Vi förstår att Kay Graham befinner sig i en otroligt svår sits och att historien kan gå åt två håll; antingen begraver Washington Post de hemlighetsstämplade dokumenten, så att Nixon slipper folkets hat – och tidningen presidentens. Eller gör The Post "det rätta" och släpper ut dokumenten och därmed riskera att gå under. Oavsett hur hon skulle välja att använda de värdefulla pappren har hennes val en enorm påverkan på tidningarnas position i samhället. Hennes val skulle också utåt vara definierande för den amerikanska kvinnans pondus, eller utebliven sådan.

Filmen känns som mest relevant när den lyfter fram tidningars behov av säljande artiklar; behovet är fortfarande stort. Grahams anställda Ben Bradlee och flera av hans kollegor skulle gå över lik för att få ut en tjock story, utan att direkt stanna upp och noggrant titta på konsekvenserna av deras sensationsjakter. Han och flera andra journalister hade inga problem med att gå utanför lagen för att få rätt berättelse.

I en tajt match vinner Meryl Streep skådespelarkampen mot Tom Hanks. Bådas rollprestationer är lysande, men Streeps prestation är den som sticker ut mest. I en slutprodukt där det ibland går att genomskåda peruker, konstruerat ljus och andra filmfasader, känns hennes prestation mest äkta. Nej, The Post kommer med all förmodan inte att nomineras till priser för bästa scenografi. På senare tid har det gjorts mer autentiska 60-talsgestaltningar, men på skådespelarfronten utgör filmen ett stort hot inför Oscarsgalan.

The Post är en vagt glänsande, Spielberg-diamant och det bästa jag sett av honom sedan Rädda Menige Ryan (1998). Den här filmen är en av dem jag haft svårast att betygsätta. Den är på många vis stark, men ibland saknar jag regissörens fingertoppskänsla, som gör berättandet som mest dynamiskt. Men slutligen landar Steven Spielbergs historiska drama på...

"The Post" är en av årets bästa filmupplevelser. Du kan läsa fler tips på de bästa filmerna de senaste åren hos oss.