Tisdagsklubben (2022)
Idérik rom-com som sticker ut i mängden
I Annika Appelins nya film följer vi Karin och hennes två vänner som konstaterar att de borde bilda deras egna förening för misslyckanden. Istället blir Tisdagsklubben, matlagningskursen som hålls av en berömd kock, deras verklighetsflykt.
På deras fyrtioåriga bröllopsdag upptäcker den pliktiga mamman Karin (Marie Richardson) att hennes make Sten (Björn Kjellman) är otrogen mot henne med en annan kvinna. Den drabbande nyheten kastar omkull hennes trygga om än begränsade tillvaro. När hon omskakad återser en äventyrlig klasskompis från gymnasiet, triggas Karin till att våga testa på nya saker i livet. Detta leder henne fram till en spännande matlagningskurs under ledning av den michelinbelönade kocken Henrik Moliner. Han spelas av Peter Stormare, som vänt hem för att göra en svensk långfilm som skiljer sig från vad vi är vana vid att se honom i.
Samtidigt som Tisdagsklubben bakas in i traditionellt rom-com-format kommer den med flera egna idéer. Det görs inte så många filmer om den hårt arbetande mamman som ofta tas för given. Under de senaste fyrtio åren har Karin fått ta hand om sin barnsliga man och dottern Fredrika (Ida Engvoll) i den grad att hennes egen dröm om att jobba med matlagning alltid fått ställas åt sidan. Därför blir det starkt och roligt när hon väcker passionen i sitt liv.
Och precis som den första säsongen av "Älska mig" gör suveränt, hittar den här berättelsen underbart påhittiga lösningar på hur man ska göra genrens klassiska buddy-sekvenser både fräscha och roliga. I de stunder där Karin har tjugo minuter till att briefa sina tankar för bästisarna Pia (Sussie Eriksson) och Monika (Carina M. Johansson) följer vi tanttrion som får trängas med oförskämda trafikanter i simbassängen och samtidigt våndas över sina fallerande privatliv.
Det är heller inte särskilt vanligt med triangeldramer bland stundande pensionärer. När Karin, förutom att följa matdrömmen, förälskar sig i Henrik måste hon välja vad hon vill göra med sitt liv: följa lyckan fullt ut eller svika sina inre begär för att hålla ihop familjen där maken är hjälplös utan henne och dottern närmar sig sin fyrtioårskris. Att slänga bort något som varat så pass länge följer med svårigheter vår swajp-generation knappast kan förstå. Mycket av det handlar också Tisdagsklubben om – hur svårt det kan vara att prioritera sig själv framför andra, och att våga sätta sin egen trygghet på spel.
Perfekt casting
En annan stor styrka med "Tisdagsklubben" är castingen. Förutom att ha en stark skara biroller, påminner den oss om att Marie Richardson är bland de bästa vi har. Hon är alltid trovärdig och aldrig enkelspårig. Förhoppningsvis får vi se henne göra ett gäng biofilmer de kommande åren, för hon huserar alldeles för mycket i Filmsveriges periferi. Det är också kul att se en urgullig Peter Stormare göra motsatsen till de dialektbrytande bad guys han vanligtvis spelar i Hollywood.
Ibland blir det lite mycket Aint no Mountain High Enough-känsla över filmen. Inte bara för att själva låten är med – två gånger – utan för att den spänner filmens budskap, att det alltid går att överkomma sina inre hinder, på bröstet. För även om det på pappret är kul med montage på lyckliga Voi-åkande damer som shottar på krogen och röker spliff på taket, hade man kunnat ner den stundvisa Colin Nutley-feelingen. Men sammantaget är Tisdagsklubben en av de bättre svenska romantiska komedierna på flera år.
"Tisdagsklubben" har biopremiär på fredag. Du bokar dina biljetter här.
MER LÄSNING: