"Too Old to Die Young" (säsong 1)
"Too Old to Die Young" är årets snyggaste, mest ambitiösa och underhållande pretentiösa serie.
Nicolas Winding Refn är den danske regissören som länge skapat "konst" genom sina filmer och ofta bakas in i samma filmskaparfack som David Lynch, Lars von Trier och Stanley Kubrick. Oerhört stark rent visuellt, provocerande och med en förkärlek till nakenhet och ultravåld.
Nicolas Winding Refn (Drive, The Neon Demon) har regisserat samtliga 10 avsnitt av Too Old to Die Young, med ofta runt 90 minuter per avsnitt. Frågar man Refn är det inte en "tv-serie" han har gjort, utan en tretton timmar lång långfilm, vars avsnitt går att se i valfri ordning. Något han gav exempel på när han under premiärvisningen i Cannes endast visade upp det fjärde och femte avsnittet.
Efter att ha plöjt hela säsongen under drygt två dagars tid, kan jag börja med att säga att jag tror att Too Old to Die Young bör konsumeras i en avsevärt lugnare takt. Jag hade nog, med facit i hand, inte velat se avsnitten i någon annan ordning heller. Så innan du börjar, se dem i ordning och ha (verkligen inte) bråttom.
Det är inte helt enkelt att beskriva handlingen i Too Old to Die Young, vilket känns typiskt Refn bara det. Men i grund och botten följer vi två huvudpersoner spelade av Miles Teller och Augusto Aguilera. Teller är en korrupt polis medan Aguilera spelar sonen till en mördad maffiaboss. Vi följer dem och deras närmast anhöriga i stort sett helt separat, tills deras vägar givetvis korsas och tvingar de båda världarna att kollidera med varandra. På ett synnerligen brutalt men samtidigt vackert sätt.
En lyckad "pretto-serie för finsmakaren".
Om vi tar ett steg tillbaka och struntar i själva handlingen, har jag aldrig i mitt liv sett en serie som passar bättre in på beskrivningen "pretto-serie för finsmakaren". Skådespelarna har monologer snarare än dialoger och kameraarbetet är både bland det snyggaste jag någonsin har sett, och samtidigt så otroligt långsamt att jag ibland knappt kan hålla mig ifrån att spola framåt.
Det kan nämligen gå uppåt fem minuter av att kameran panorerar bilden åt sidan till någon häftig musik, utan att visa något mer än en vägg, eller någon snygg landskapsvy. En karaktär somnar exempelvis mitt i en mening, sedan får vi sitta tillsammans med de andra i bild och vänta i några minuter innan karaktären vaknar och fortsätter med sin monolog.