Recension: Ur mörkret (2024) – lyckad svensk skräckfilm

Ur mörkret är en ny svensk skräckis med manus av Jimmy Nivrén Olsson (UFO Sverige, Jägarna). När en kvinna försvinner i en mörk och snötäckt skog blir det en kamp mot klockan för hundföraren Viktor och skogsväktaren Angelica att hitta henne vid liv. Men både traumatiska minnen och en hundratal år gammal ondska vaknar till liv mellan de vitklädda trädstammarna.

Precis som paret rör sig längre och längre in i skogens kyla, dras även jag längre och längre in mot en tvärtom väldigt varm känsla. Precis som en rött skinande nödfackla tänds en låga inom mig i hopp om att räddas. Räddas från att tro att svensk filmindustri är dödsdömt. Även om sagda låga för det mesta har bränt mig så är det nu den sprider ljus över att svenska skådespelare faktiskt kan vara bra och hålla en naturlig dialog. Även om skådisarna skiner i olika grad så är jag ändå mäkta imponerad för hur väl Oscar Skagerberg, Rakel Benér och Peter Mörlin, med flera, presterar med varandra.

Till och med jump scares känns befogat

Jag säger ofta att jag hellre läser skräck än att se på skräck eftersom jag avskyr billiga ”jump scares”. Ur mörkret sticker inte ut från majoriteten av skräckfilmer utan bjuder på några skrämmande ögonblick som nästan bör få en egen varnande artikel på WHO:s hemsida med tanke på vilken hälsorisk de är. Men för första gången känner jag att dessa faktiskt är befogade och tillför något till karaktärerna och berättelsen. Utan dessa ”hoppa ur skinnet”-sekunder tror jag snarare att filmen hade varit annorlunda på ett negativt sätt. Jag välkomnar dessa dyrbarheter med öppen famn och slänger dem på högen av alla andra saker jag uppskattar med detta en timme och trettiofem minuter långa skräckstycke.

Och som den finsmakare av skräcklitteratur jag har blivit av min ”jump scare”-undvikande mesproppighet så kan jag, med stor entusiasm, säga att det här manuset är en vackert klassisk och fenomenal lägereldshistoria som kommer att hemsöka mig en lång tid framöver. Det är ett manus som inte har bråttom och som inte dumförklarar sin publik eftersom det varken ingående eller bokstavligen förklarar något kring karaktärernas liv. De subtila detaljerna kring då- och nutiden i Viktor och Angelicas liv kastas runt lite då och då likt brödsmulor vilket skapar ett spår i den mörka skogen både vi och paret försöker orientera oss levande igenom.

Starka vibbar av gamla skräckklassiker

Men när det kommer till svenskt filmskapande så är det återigen fotot som är soluppgången som för  den svenska filmindustri ur mörkret. För ett halvår sedan nämnde jag hur jag föll pladask för det utsökta arbetet utfört av filmkonstnären Andrés Rignell till filmen Karusell. Och precis som jag blev förälskad i alla färgrika bilder då så uppstod även en liknande känsla av vurmande med en film som är Karusells raka motsats, både i bristen av färg och ljus. Fotot står den talangfulla Nils Eilif Bremdal-Vinell för, och hans talang är, för mig, helt enkelt enastående. Det är nämligen med hjälp av hans stämningsfulla bilder, tillsammans med det rejäla vassa manuset, som ger mig starka vibbar av skräckklassikerna The Blair Witch Project (1999) och The Thing (1982). Som ett stort fan av båda helgedomar så är detta absolut ingen åsikt jag lättvindigt kastar omkring mig.

"Ur mörkret" är en skräckfilm som skakar om mig på bästa sätt men det som skrämmer mig allra mest är att bioentusiaster ska missa vad som i allra högsta grad bör upplevas i biomörkret. "Ur mörkret" har biopremiär den 22 mars. För mer läsning, se vår sammanställning med de bästa skräckfilmerna.