Älska mig (säsong 2)

Den första säsongen av Josephine Bornebuschs Älska mig plockade precis hem en vinst på Kristallengalan i kategorin ”årets bästa dramaserie” – helt välförtjänt. Tyvärr belönades inte Johan Ulveson med sin minst lika välförtjänta Kristall för birollen som den sörjande änklingen Sten – men nomineringen får väl vara ett tröstpris i alla fall.

Om du såg den första säsongen och gillade den, kommer du garanterat att gilla (eller kanske till och med älska) fortsättningen av Älska mig. Den nya säsongen tar på sätt och vis vid där den första slutade – med Sten, Clara (Josephine Bornebusch) och Aron (Gustav Lindh) tillsammans med personerna de tror sig älska. Handlingen hoppar däremot tacksamt framåt i tiden en aning, för att ta oss förbi smekmånadsfasen när alla förhållanden tycks kunna stå emot vilka utmaningar som helst.

Sten och Anita får problem med en man ur Anitas förflutna, Clara och Peter stöter på oväntade problem när de gör allt för att försöka starta en familj tillsammans medan Aron och Jenny tar hand om Arons dotter varannan vecka medan de försöker få tag på ett större ställe att bo på. Det är med andra ord inga ovanliga problem våra kärlekspar stöter på, utan sannolikheten är stor att den som tittar har haft antingen oturen eller turen att gå igenom något liknande i sitt eget liv.

Bornebusch vet precis vad hon gör.

Det är här Bornebuschs storhet som skådespelare, manusförfattare, regissör och producent för hela produktionen kommer in i bilden. Hon vet precis vad hon vill berätta – och gör det extremt bra. Jag håller kanske personligen inte med om exakt alla val, som att vi exempelvis parallellt flera gånger ser de tre paren hamna i princip samma typ av bråk eller situation och så klipps det snabbt mellan dessa i snygga montage. För att (gissar jag) vi ska få se hur förhållanden, oavsett om det rör sig om unga, medelålders eller äldre, ofta går igenom exakt samma svårigheter.

Men eftersom Bornebusch har en förmåga att skriva manus på ett sätt som känns oerhört naturligt och med hög igenkänningsfaktor, vilket får många scener att kännas hela vägen in i hjärtat, så gör just dessa klipp mellan paren att jag tas ut ur handlingen en aning och snarare beskådar det visuellt snygga och effektiva berättandet... istället för att fortsätta leva mig in i deras ofta skrämmande naturliga bråk och försoningar. Men det gör inget.

Jag griper möjligtvis efter halmstrån, för i grund och botten är jag totalt förälskad i "Älska mig". Därför är givetvis även dess små brister bara en del av helheten – som fortsätter att göra mig både glad och lycklig över att den här typen av TV-serier nu faktiskt produceras här hemma i Sverige.

För fler recensioner --> Scrolla vidare! Missa inte heller vår lista med de bästa serierna på Viaplay!