Why are We Creative? (2019)
Det är lätt att bli starstruck av Hermann Vakes stjärnspäckade dokumentär.
”Why Are We Creative?” Den frågan kläcktes för filmskaparen Hermann Vaske för flera decennier sedan, vilket fick honom att ge sig ut på en lång jakt med filmkameran i högsta hugg och ett kort snack med en armada av världens mest kreativa röster.
Frågan om kreativitet är förstås en svår sådan och ju mer kreativ man är desto fler svar kanske man har. Jag har, precis som många andra, en uppväxt präglad av hemmagjorda filmer och evigheter med pennor, papper och målarböcker. Kreativiteten dyker förstås fortfarande upp både nu och då, men många av alla teckningar och penslar har förpassats till en garderob eller ett dammigt förråd. Jag är säker på att många känner igen sig. Är det vår musa som slutat sjunga, som George R.R. Martin kanske skulle ha sagt – eller är det någonting helt annat som har hänt?
Som tur är låter Hermann Vaske oss höra några otroligt spännande personer ge oss sin syn på det hela. Och det är svårt att inte bli starstruck: David Bowie, Dalai Lama, Yoko Ono, Marina Abramovitz, Slavoj Zizek, Björk, David Lynch och Quentin Tarantino är bara ett axplock av de människor som Vaske har intervjuat till dokumentären, som ruvar på många pärlor från både det tidiga 90-talet och färskare fenomen – till exempel Pussy Riot.
Ett oinpsirerat YouTube-kollage.
https://youtu.be/pyPxT6nIX18
Why are We Creative? bjuder, såsom det förstås blir när man har en såpass strålande ensemble att förhålla sig till, på en hel del visdomar och många inspirerande citat för den som brinner för eller har förlorat sin lust till att skapa med passion och glädje. Det uppmuntras till att krossa alla regler som finns och att se saker från nya perspektiv, vilket förstås alltid är en påminnelse som vi människor behöver.
Det vrids och vänds på ett intressant sätt och kreativitetens uppkomst diskuteras bland annat ur ett normkritiskt perspektiv, ett sexuellt perspektiv och ur ett rent spirituellt sådant. Dokumentären är dessutom ackompanjerad av vacker konst, som illustrerar några av de mer abstrakta fenomen som beskrivs av regissörerna, författarna, musikerna och scenkonstnärerna.
Men samtidigt tycker jag någonstans att Hermann Vaske (vars närvaro – och det här säger jag inte ofta - hade kunnat vara starkare i filmen) inte lever som han lär. Dokumentären känns, ironiskt nog, okreativ och oinspirerad. Som ett YouTube-kollage med fragment från till synes slumpmässiga intervjuer där kontexten kring intervjupersonen aldrig förklaras och kvantitet prioriteras framför kvalitativa, djuplodande diskussioner. En löst sammansatt historia som existerar i ett vakuum utan att ge tittaren en uns av känsla för den mystiska, närmast eteriska jakt, som denna frågeställning faktiskt innebär. Vilka slutsatser som ges eller – kanske ännu intressantare – vad frånvaron av slutsatser kring denna frågeställning innebär för människan.