Kraven the Hunter

Recension: Kraven the Hunter (2024) – Taylor-Johnsons monstruösa tvättbräda

Efter ”Morbius” och ”Venom: The Last Dance” är det dags för nästa film om en Spider-Man-skurk när ”Kraven the Hunter” nu går upp på bio.

När Marvel-vinjetten visas, spelas det sovjetisk marschmusik. Anslaget för Kraven the Hunter utspelas i ett ryskt fångläger, gissningsvis i Sibirien, dit vår anti-hjälte har låtit sig fraktas för att stryka nästa namn på sin lista av vidriga brottslingar. Det är en effektivt och förvånansvärt filmisk samling scener, som talar för att regissör J.C. Chandor – mannen bakom utmärkta finansthrillern Margin Call (2011) – har riktiga ambitioner med sin första superhjältefilm. Jag är positivt överraskad. Detta ekar den gamla skolans superhjältefilm, när filmstudion faktiskt brydde sig om slutresultatet.

I rollen som "Kraven" ser vi Aaron Taylor-Johnson, som länge har varit en av toppkandidaterna till att ta över rollen som James Bond. Han ser onekligen bra ut i kostym och har precis rätt förmåga att höja på ena ögonbrynet, men om han ska spela den brittiske gentlemannaagenten behöver han nog droppa 20 kilo muskler. Hans monstruösa tvättbräda får Alexander Skarsgårds i The Legend of Tarzan (2016) att blekna. Men det passar såklart för den här rollen, i vilken han ska vara lika delar rovdjur som människa.

Hård action och en charmant Taylor-Johnson

Efter anslaget följer en alldeles för lång återblick om hur Kraven gick från hunsad unge till tjuvjägarnas värsta mardröm. Även om relationerna till hans mesige bror, övertygande spelad av The White Lotus-stjärnan Fred Hechinger, och tyranniske ryskmaffiaboss-farsan Nikolai Kravinoff (Russell Crowe) etableras rätt bra, slängs det med undermålig exposition och, gud förbjude, alldeles för många CGI-färgade irisar. Efter att ha blivit attackerad av ett lejon och mirakulöst överlevt, får Kraven ibland gula ögon – som ett lejon. Det är skitfult.

Tillbaka till nutid. Hård action och en charmant Taylor-Johnson. När jag på mina anteckningar från pressvisningen, ser jag att jag har skrivit att detta kan vara en av de bästa superhjältefilmerna sedan Avengers: Endgame. Det kanske säger mer om hur hopplöst urvattnad genren är än om filmens faktiska kvaliteter. Men jag är underhållen. Tills jag inte är det längre.

Skurkar i överflöd

Sista 40 minuterna av Kraven the Hunter är något av ett haveri. Många karaktärer har introducerats, särskilt skurkar. Utöver Russell Crowes stereotypa ryss, har vi "Rhino", "The Chameleon" och "The Foreginer"; en snubbe som stannar tiden för sina offer genom att titta på dem. Och i slutskedet blir allt mest ett ganska fånigt CGI-spektakel. Särskilt när "Rhino" går loss. Det ser inte bra ut, till och med värre än bisonoxen Kraven har ett moment med. Mycket ska hinnas med och manuset tar genväg efter genväg för att på något vis knyta ihop säcken.

Kraven the Hunter är inte en dålig film, bara ibland. Det är just det att Chandor – hur mycket han än vill – inte lyckas inte att ta vara på berättelsens potential. Om inte finalen hade varit genomusel, hade det blivit en trea i betyg. Förhoppningsvis fungerar åtminstone slutresultatet som en showreel till varför Aaron Taylor-Johnson borde spela nästa Bond. Han är ett utmärkt alternativ.

"Kraven the Hunter" har biopremiär idag, den 12 december.