Venom: The Last Dance

Recension: Venom: The Last Dance (2024) – dags för sista dansen?

I dag är det biopremiär för "Venom: The Last Dance". Filmtopps Eric Diedrichs roas åt Tom Hardys skoproblem, men tycker också att det tramsas lite väl mycket.

"Jag är Knull", med dessa ofrivilligt komiska ord öppnar den sista (?) Venom-filmen, en film som friskt pendlar mellan underhållande trams och korkat flams. Som när Eddies (Tom Hardy) symbiot "Venom" dansar disco till Dancing Queen. Men visst, kreativt är det. 

Så vem är då denna Knull? Jo, passande nog en sorts vithårig demon-gud, som vill fucka hela universum. Fängslad av symbioterna samlar han sina krafter för att kunna ödelägga precis allt och sista pusselbiten finns i Eddies kropp. Som om det inte vore nog jagas Eddie av polis, amerikansk militär och världens värsta bakfylla. Det blir en kamp om överlevnad som tar oss från mexikanska sunkbarer till Las Vegas, Area 51 och slutligen New York.

En stark skådespelarensemble

Även om den största glädjen med filmen kanske är att få se ett nytt livstecken från Tom Hardy, den Oscarsnominerade stjärnan som för cirka 10 år sedan var namnet på allas läppar, är Rhys Ifans den stora behållningen i rollen som en UFO-tokig hippe-pappa. Ifans är en sådan där skådespelare som alltid skiner, oavsett vad han spelar. På rollistan syns också Juno Temple (Ted Lasso, 2020-2023), som en forskare på jakt efter utomjordiskt liv, och Oscarsnominerade Chiwetel Ejiofor (12 Years a Slave, 2013), som en sån där amerikansk filmgeneral som alltid tar det säkra – det vill säga våld –  framför det osäkra – det vill säga fred.

Det är också en film om skor. Inte sedan Robert Altmans stående "gå-i-hundbajs"-skämt i Prêt-à-porter (1994) har jag sett någon ha lika stora skoproblem som Eddie. Det är ett "running gag" som fungerar.

En splittrad upplevelse

Helhetsintrycket är, som du kanske förstår, splittrat. Ibland är Venom: The Last Dance underhållande på ett härligt korkat sätt, ibland bara för mycket – som när "Venom" sjunger Bowie-dängan Space Oddity och sabbar en annars ganska så finstämd scen. För det finns ett hjärta någonstans under all denna överflödiga, svarta gegga och det är när det dunkar, i kombination med det härliga tramset, som filmen fungerar. Annars inte alls. Betyget blir godkänt, men inte mer än så.

"Venom: The Last Dance" har biopremiär i dag.